Den elake bloggaren
Ja, så blev jag kallad för några månader sedan, det är lite av den anledningen som jag inte skrivit något på ett tag.
Den andra anledningen är att jag genomgått en skilsmässa (jag valde att gå ur äktenskapet). Fast den största anledningen att jag inte bloggat, är att tiden inte räckt till.
Har väl inte det nu heller, men känner att det är nog dags att vara lite "elak" igen.
Som sagt, skiljde mig i somras och det var då som min blogg kallades elak, konstigt för jag har vad jag vet aldrig skrivit något elakt om någon, men det har väl med den då rådande situationen att göra, kan jag tänka mig. Någon som inte kunde förlika sig med den. (det var inte mitt X). Det var nog inte bara min blogg som kallades elak.
Något annat som hände var att det spreds ett rykte som absolut inte stämde med verkligheten. Byskvaller är inte bara en växt, det är en tråkig företeelse som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen. Sanningen var man ju inte så intresserad av att få reda på, men det kan man ju förstå. Då skadar man ju ingen. Ryktet kom också till mitt jobb, där det snurrade runt ett tag, men där var det inte så många som trodde på ryktet utan kom fram och frågade hur det låg till på riktigt. Samma gäller faktiskt hos dom flesta i byn också.
"Där sket dom en lök".
Ryktet kom till för att jag gjorde en medmänsklig gärning, och var mentor åt en tjej på mitt arbete. Du förstår säkert vad man hittade på för rykte.
Frågan som osökt kommer upp då är, om jag hade jag varit mentor åt en kille, skulle jag kallats BÖG då??
En fördel är att man nu vet vilka som är ens vänner och vilka man inte kan lita på, och inte vill ha någon kontakt med längre, om man inte vill ha ett rykte spritt förstås.
En annan positiv sak, är att jag fått reda på att jag har bra många fler vänner nu, än innan.
En tid efter skilsmässan så kommer den här tjejen och frågar chans på mig. Jag blir först väldigt ställd, sen smickrad, efter det följer dagar, av total förvirring.
Tanken var inte att träffa en ny livskamrat, utan att bo själv med min hund, Frazze.
Jag tror att det tog en månad innan jag riktigt fattade att hon verkligen ville ha mig, att det var på riktigt.
Känslorna som svallar nu är bra mycket starkare än något jag känt förut. Tonårskärleken är ju en stark känsla, typ första gången kär, och allt annat runt omkring. Men den är inte i närheten, av det som jag/vi känner nu.
Ursäkta, men jag har aldrig känt så här förut, inte för någon.
Under den här tiden har jag fått höra så mycket positivt, som ingen någonsin har sagt till mig tidigare.
Ord man nästan inte kan förstå att dom ska passa in på just mig.
Som Du förstår så är jag lyckligare än någonsin, och jag håller på att få ett liv igen, på flera sätt.
Ett liv jag absolut inte vill se slutet på, utan bara en fortsättning.
Med följde ett bonusbarn, Jenny, en tjej som jag tycker väldigt mycket om, och som redan lärt sig hur man lindar mig runt sitt finger.
Men säg inget till henne, för hon har förhoppningsvis inte kommit på det ännu.
Två underbara svärföräldrar fick jag också på köpet, och inte den där klassiska, gnällande svärmodern.
Som sagt, allt är perfekt.
Sen finns det en hel drös med svägerskor och svågrar, äkta och ingifta, men dom får jag återkomma till sen, när jag bekantat mig lite med dom.
Tack Ann-Marie, för att Du ville vara en del, i mitt liv.
Obs: Bilden är godkänd av min flickvän, om det är någon som undrar.
(Alltså precis som alla mina föregående inlägg har varit, godkända av de inblandade).
Ha e bäst
Tord
Den andra anledningen är att jag genomgått en skilsmässa (jag valde att gå ur äktenskapet). Fast den största anledningen att jag inte bloggat, är att tiden inte räckt till.
Har väl inte det nu heller, men känner att det är nog dags att vara lite "elak" igen.
Som sagt, skiljde mig i somras och det var då som min blogg kallades elak, konstigt för jag har vad jag vet aldrig skrivit något elakt om någon, men det har väl med den då rådande situationen att göra, kan jag tänka mig. Någon som inte kunde förlika sig med den. (det var inte mitt X). Det var nog inte bara min blogg som kallades elak.
Något annat som hände var att det spreds ett rykte som absolut inte stämde med verkligheten. Byskvaller är inte bara en växt, det är en tråkig företeelse som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen. Sanningen var man ju inte så intresserad av att få reda på, men det kan man ju förstå. Då skadar man ju ingen. Ryktet kom också till mitt jobb, där det snurrade runt ett tag, men där var det inte så många som trodde på ryktet utan kom fram och frågade hur det låg till på riktigt. Samma gäller faktiskt hos dom flesta i byn också.
"Där sket dom en lök".
Ryktet kom till för att jag gjorde en medmänsklig gärning, och var mentor åt en tjej på mitt arbete. Du förstår säkert vad man hittade på för rykte.
Frågan som osökt kommer upp då är, om jag hade jag varit mentor åt en kille, skulle jag kallats BÖG då??
En fördel är att man nu vet vilka som är ens vänner och vilka man inte kan lita på, och inte vill ha någon kontakt med längre, om man inte vill ha ett rykte spritt förstås.
En annan positiv sak, är att jag fått reda på att jag har bra många fler vänner nu, än innan.
En tid efter skilsmässan så kommer den här tjejen och frågar chans på mig. Jag blir först väldigt ställd, sen smickrad, efter det följer dagar, av total förvirring.
Tanken var inte att träffa en ny livskamrat, utan att bo själv med min hund, Frazze.
Jag tror att det tog en månad innan jag riktigt fattade att hon verkligen ville ha mig, att det var på riktigt.
Känslorna som svallar nu är bra mycket starkare än något jag känt förut. Tonårskärleken är ju en stark känsla, typ första gången kär, och allt annat runt omkring. Men den är inte i närheten, av det som jag/vi känner nu.
Ursäkta, men jag har aldrig känt så här förut, inte för någon.
Under den här tiden har jag fått höra så mycket positivt, som ingen någonsin har sagt till mig tidigare.
Ord man nästan inte kan förstå att dom ska passa in på just mig.
Som Du förstår så är jag lyckligare än någonsin, och jag håller på att få ett liv igen, på flera sätt.
Ett liv jag absolut inte vill se slutet på, utan bara en fortsättning.
Med följde ett bonusbarn, Jenny, en tjej som jag tycker väldigt mycket om, och som redan lärt sig hur man lindar mig runt sitt finger.
Men säg inget till henne, för hon har förhoppningsvis inte kommit på det ännu.
Två underbara svärföräldrar fick jag också på köpet, och inte den där klassiska, gnällande svärmodern.
Som sagt, allt är perfekt.
Sen finns det en hel drös med svägerskor och svågrar, äkta och ingifta, men dom får jag återkomma till sen, när jag bekantat mig lite med dom.
Tack Ann-Marie, för att Du ville vara en del, i mitt liv.
Obs: Bilden är godkänd av min flickvän, om det är någon som undrar.
(Alltså precis som alla mina föregående inlägg har varit, godkända av de inblandade).
Ha e bäst
Tord
