pellenacken

Nu har jag haft min N-dag, Nizzen och jag har haft vår årliga träff, och som vanligt så var det han som hade full koll.
Det såg Du säkert tidigare.

Efter vårt möte gick jag hemåt med ett lugnare sinne
Önskade mig av tomten ett nytt minne
Satte mig på trappan
Såg när han satte på sig kappan
Släden drog iväg med en himla fart
Vart tog han vägen, ja vart

En dikt jag fick av Nizzen, han hade den i fällen
Läste denna dikt på kvällen
Nu förstår jag hur han hela världen kan klara
För det är ju inte så bara

Nizzens dikt

En helt vanlig dag
Men ändå inte
För Nizze det är jag
Och jag jobbar mest när det är "vinte"

Saker ska packas
Paketen ska lackas
Lära sig kartan
Så man snabbt hittar gatan

För att komma fel är aldrig bra
Då blir inte familjen gla´
Tänk om Peter får Annas docka
Då får man nog sig en smocka
Och om Jannes leksaksbil kom till Siv
Resultatet blir ett himla liv

Därför går jag i skolan, ett halvår
Det tror jag, att Ni nu förstår
Jag måste ju få reda på allt om alla
För att julens pusselbitar, rätt ska falla

Efter detta hoppas jag och tror att Nizzen lyckas med Din jul också.

Frazze tyckte däremot inte att det var ett bra förslag att ha honom som tomte, på julkortet.
Han är ju mitt uppe i sin värsta tonårsperiod nu, så jag lade ner det projektet för att få ha luvan kvar, i en del.
Tomten är ju en uppstoppad figur, så ta min kompis istället, tyckte han.



Jag har ju inte så mycket skägg ännu.

Eller hur??



Så med detta julkort från byn, önskar jag alla som "ramlar" in på min sida en riktigt

                        G O D  J U L  och  E T T  G O T T   N Y T T  Å R
                                                        Tord 

Nu har jag äntligen tagit ett rejält tag, i min krage

Fast det gjort att jag mår illa, och får mer ont i min mage

Att gräva en grop, för andra

För att någon, ska få fortsätta att vandra

Det höll inte på, att bli av

Men nu Tiezon, har Du fått Din grav

För Dig blir livscykeln, nu sluten

Men vår vänskap och min kärlek till Dig, blir aldrig bruten

Du kommer alltid att finnas, i mitt hjärta

Men när jag tänker på Dig, minns jag Dig med smärta

Fast jag vet, att man bara ska tänka på glada stunder

Så har man ändå i huvet en, "funder"

Om jag Dig bättre, kunnat förstå

Skulle Du fortfarande, vara vid min sida då

Där finns Du ju alltid förstås, ändå

Men jag vill höra Dina tassar, i golvet slå

Dina klumpiga dunsar, när Du lade Dig

Dina snarkningar på natten, som väckte mig

Du visste när jag mådde dåligt, och behövde muntras upp

Då ställde Du helt enkelt till, med en kupp

Busade på tomten, eller i skogen

Du slutade, när jag log igen

Du var alltför klok

Alltid full i tok

Förhoppningsvis är Du nu i Ditt paradis

Här på jorden ska jag hedra Dig på mitt vis

Ditt minne bär jag med mig, överallt

När Du gick, blev det i mitt universum, kallt

Tiezon, tack för allt Du gett

Önskar bara, att jag sett

Saknar Dig SÅ

Din Huzze

Du är borta, det är jag också
Du är saknad, är jag det också
För helheten, eller för vissa delar
Med tiden blir minnena små, dom felar

Jag blev sjuk
Du kunde inte mig acceptera
Var tvungen, att göra mera
För att slippa, blev "jobbet" en tillflykt
Det skötte Du, "väldigt" snyggt

Det hela blev, till ett enda svek
Plötsligt försvann allt gullande, allt smek
Var finns Du när jag behöver stöd
Man betraktas bara som, död
Var är Din glöd 

Får dra lasset utan Dig
Var det så Du ville ha det, säg
Du är borta, det är inte jag
Behöver inte tänka på Dig, varje dag
Ensamheten och viljan har gjort mig stark
Jag står åter på säker mark

Gör Du

Att vandra in i ett mörker, famla i blindo

Att möta denna smärta, att plötsligt bli ensam

Att se världen rasa samman, drabbas av kaos och katastrof

Att känna en smärta, utan att ha ont

Att kliva över smärtgränsen, låta allting brista

Se rutinerna trasas samman

Möta dem varje dag, men bara jag

Se alla dagar vara lika

Veta att inget mer kan dem berika

Se denna tomhet

Din bädd är tom och kall

Dina ansiktsstora pussar har tagit slut

Din doft finns inte kvar

Din gränslösa kärlek, är borta

Ditt lidande är slut, men mitt började

Saknar

Våra dagliga promenader

Dina hyss när jag mådde dåligt

Den tid Du skulle haft kvar

Min bästa vän, trots Dina fyra ben

Dina bedjande ögon

Ja, allt

Nu ska jag gå vidare

Inte veta var jag ska sätta mina fötter

Försöka att få in luft i mitt vakuum

Klara mig utan Din närhet

Kan jag fortsätta, ingen vet

Denna dikt är tillägnad min rottweiler Tiezon som

dog den 14/4 2007 av brustet magsår, endast 2 ½ år.