pellenacken

Att vandra in i ett mörker, famla i blindo

Att möta denna smärta, att plötsligt bli ensam

Att se världen rasa samman, drabbas av kaos och katastrof

Att känna en smärta, utan att ha ont

Att kliva över smärtgränsen, låta allting brista

Se rutinerna trasas samman

Möta dem varje dag, men bara jag

Se alla dagar vara lika

Veta att inget mer kan dem berika

Se denna tomhet

Din bädd är tom och kall

Dina ansiktsstora pussar har tagit slut

Din doft finns inte kvar

Din gränslösa kärlek, är borta

Ditt lidande är slut, men mitt började

Saknar

Våra dagliga promenader

Dina hyss när jag mådde dåligt

Den tid Du skulle haft kvar

Min bästa vän, trots Dina fyra ben

Dina bedjande ögon

Ja, allt

Nu ska jag gå vidare

Inte veta var jag ska sätta mina fötter

Försöka att få in luft i mitt vakuum

Klara mig utan Din närhet

Kan jag fortsätta, ingen vet

Denna dikt är tillägnad min rottweiler Tiezon som

dog den 14/4 2007 av brustet magsår, endast 2 ½ år.