Julklappshysteri
Nu är det dags igen, trängsel i butiker och även i mitt huve´. Klappar hit och klappar dit. Vem ska ha vad och för hur mycket. Familjen blir större, barnen har växt upp och skaffat sig en respektive, som också måste få vara med och dela på kakan. Frågor hopar sig och Dagen N, närmar sig.
Mera hjärnskrynkel och stressen ökar, tio dagar till N-dagen, nio, åtta, sju och så fortsätter det, tiden blir bara mer och mer knapp.
"Vad önskar Du Dig i julklapp?" blir ofta frågan denna tid, och svaret blir lika ofta
"Vet inte riktigt, vad vill Du själv ha?"
På frågan får man inget svar, utan en fråga tillbaka, som man inte heller kan ge något svar på.
"Vi hörs av när vi tänkt klart, hej då".
Problemet är att när man talat med 10 släktingar och vänner, så har det ju inte minskat, utan snarare fördubblats, för nu ska man ju komma på vad man själv vill ha, också.
PANIK.
N-dagen kommer bara närmare och närmare.
När nu den hemska dagen är imorgon och jag fortfarande inte kommit någon vart med julklappstankarna, då vill man bara lägga ner julen.
Nu undrar Du säkert vad N-dagen är. Jo det är den dagen när man måste ha alla svar inför julen, då man ska träffa Nizzen och ge honom de sista tipsen. Man ska tala om vilka som varit snälla och vem eller vilka som varit mindre snälla. Nizzen han tittar alltid frågande på mig när jag inte kan få ur mig någon önskan eller klapp till mina kära, och säger.
"Varför stressa och jaga till julen, det blir en jul ändå, och jag vet redan allt, lämna dessa problem till mig bara. Jag vet vad Du vill ha, Din käras, Dina barns och vänners önskningar. Gå nu tillbaka och njut, ta det lugnt så skall Du se att allt ordnar sig till det bästa".
Jag gör förstås som Nizzen säger och det är ju faktiskt sant, jag har alltid varit nöjd med min jul, hur den än sett ut.
Har inte Du??
Så ta det lugnt och tänk på Nizzens ord:
"Det blir alltid JUL ändå".
Sett, hört och upplevt
Strapatserna började faktiskt redan hemma, med att bilen gick sönder, det visade sig att ett motorfäste hade gått av. Vi fick låna en gammal AUDI av en kompis och den gick ju, men inte mycket mer, och den funkade inte som flyttbil. Så det blev att hyra en flyttbil på OK. Tänk att det alltid ska hända saker när det inte får.
Vi hamnade i Stockholm och efter väl slutfört arbete så blev det raska steg till tunnelbanan, där förstås stationen var stängd, så man bussades till stationen innan, för att därifrån ta sig in till centrum.
Mat var prioritet 1, men var, det är faktiskt alltid frågan. Gamla Stan har några läckra restauranger, men där var priserna alldeles för höga, men så är det väl efter Västerlånggatan, en enkel middag kostade då från 250 och uppåt, utan dricka. Vi gick vidare och hamnade lite senare på Engelen, där jag beställde Hasses plankade stek och Ann tog in en kycklingrätt. Priset då?? två rätter till priset av en om man jämför med de förra restaurangerna. När vi satt där och åt så kom det in en kille, ca 30 år, som talade ganska högt, ville väl att alla skulle höra att han var av "fin börd". Frågade den stackars servitrisen om en det ena en det andra. Sen när han inte fick de svar han ville så skulle han ha in kocken för att diskutera vilken typ av oxfilérätt han skulle välja. Kocken kom inte. Efter en kvarts tjafsande så kom han väl till skott i alla fall, men då kom nästa problem, vinet. Skulle man stå pall för en hel flaska själv, och i så fall, vilken.
Inkastaren gick av en händelse förbi, hade troligen sett dilemmat, och lade sig i samtalet.
"Är det något problem här?" frågade han, och vinfrågan ställdes till honom istället.
"Ta det där vinet, och orkar Du inte med hela, så ta med flaskan hem", sen gick han, för att kasta in lite fler gäster, och beställningen var gjord. Hur ätandet, konversationen med sig själv och det slutliga betalandet slutade, fick vi aldrig reda på, eftersom vi nästan var "färdigätna".
Sådant folk finns det.
Efter maten blev det en kort promenad i Gamla Stan och dess vackra prång för att sedan styra kosan ner mot skeppsbrokajen och Gamla Stans Bryggeri. Men bara för att flanera på kajen och titta på allt innefolk, och på båtarna. Nedanför slottet ligger en fin ångbåt, på kajen står en person och talar med en annan på båten.
"Titta lite på dom där, är det inte lite kille över tjejen på kajen", sa jag till Ann.
"Näe, det kan det väl inte vara, vi sätter oss där så jag får se" svarade hon.
Sen var det en som tappade både ögonen och hakan, när hon fick se att det verkligen var så. Hon/han på kajen var klädd i en kort åtsmitande kjol och en blus som var rejält uppstoppad, och så högklackat, förstås. Personen på däck var lite vackrare och hade inte så överdrivna former, men visst var det också en "hennom". Vi slet oss, om än det var lite svårt, intressanta människor det där, att titta på.
Sådant folk finns det.
Sen gick vi mot Kungsan, över strömbron, där folk stod och fiskade, för så gör man i den här staden. Kungsträdgården var full av liv, öltält, lotteri-, glass- och spelstånd mm massor med folk som åt och drack och hade trevligt. Vi såg en liten affisch där det stod hålltider för scenen, och vi hade tur, för om tio minuter så skulle Mix-megapolbandet spela, så vi gick till ett öltält och tog oss varsin alkoholhaltig dryck, intog ett par bra ståplatser och inväntade att bli underhållna. Bandet som spelade visade sig vara ett kanonbra coverband, som spelade allt från nutid till dåtid, ja åtminstone 60-tal. Under tiden som vi stod där och njöt, så kom det en kille, ca 30 år, där huvudet växt igenom håret, och ställde sig snett framför oss. Han fick efter en stund span på en utländsk tjej som stod på vår andra sida och pratade med sin pojkvän. Vår flintskallige vän ställde sig intill dom och stirrade en bra stund på tjejen som log lite tillbaka. Sen kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till paret, lutade sig mot tjejen och viskade något i hennes öra. Sen dröjde det inte länge förrän det utländska paret gick därifrån och lämnade den farmfusiga kvar. Synd att inte mina paraboler var påslagna, för det hade varit kul att höra den viskningen. Han stod i alla fall kvar en stund och lyssnade på musiken men verkade rätt orolig, gick tillbaka till sin plats, och, putsade skorna. Spott i näven och smörj över skon, och tvi vale och över den andra skon, dammet var borta och skorna svarta igen. Otroligt, vem visste att det var så enkelt.
Sådant folk finns det.
Underhållningen slutade och vi traskade iväg genom kvällsvimlet och tog t-banan tillbaka till hotellet igen, vi skulle ju upp någotsånär, för att städa ur lägenheten, det var ju det som var meningen med resan.
På tunnelbanan brukar man kunna se alla möjliga människor och skapelser, så även denna gång. På en soffa för sig själv satt en liten dam, någonstanns runt de 70, klädd i en otroligt söt prinsessklänning med ett litet sött diadem på huvudet. Det var precis som hon var tagen ur sagornas värld. Det kanske var så.
Sådant folk finns det.
Frukost efter en skön natts sömn, en stor och härlig buffé med allt som man kan önska sig. Jag plockade åt mig en tallrik som fylldes på med suryoghurt, för det tycker jag om, cornflakes och jordgubbssylt. Nu var det så att skedarna var slut och så även i sylten, så jag gick och sa till om fler skedar. Medan jag väntade så kom en dam fram som också ville ha sylt, tittade sig omkring bland sylterna och frukterna, tog skeden i katrinplommonen och stoppade den rätt in i sin mun, tog ut den och körde ner den i jordgubbssylten. Hon tog för sig av sylten och när hon var klar tryckte hon tillbaka skeden långt ner till skaftet, i samma jordgubbssylt, för där skulle den vara, hädanefter.
Tänk hur folk kan vara.
Sen har jag bara en lite sak som hände vår hundvakt i förra veckan. Hon var ute på eftermiddan och gick med Frazze i lugnan ro, när hon på långt håll ser en person som betedde sig lite mystiskt, och spände ögonen i dom. När han kom närmare så började han vara otrevlig och hotfull, skrek och domderade. Frazze som nu är 9 månader på strax över 40 kilo, och en ganska morsk herre, upplever situationen som rätt obehaglig, och eftersom han älskar sin "extramatte" ser han till på sitt vis att skydda henne. Han gör ett kort utfall mot personen och ger honom en "liten" utskällning. Ställer sig sedan snett framför "mattes" vänstersida och visade med kroppsspråket, att "Du har skitit i det blå skåpet, dra". Mannen blev så rädd att han tystnade och extramatten tog till orda, stärkt av Frazzes sturska ingrepp. En kort ordväxling följde, men utan några fler inlägg från Frazze. Sen fortsatte promenaden som om inget hade hänt. Vad som hänt om inte Frazze skulle varit med, kan man bara spekulera i, troligen hade hon inte varit på den platsen då, men situationen var klart obehaglig.
Sådant folk finns, tyvärr.
Sköt om Er och bjud på Er själva.
Utan sådana personer hade dom här raderna inte blivit till.
Så tack Ni okända.
Tord
Galen Intution
Nu har denna galenskap slagit ner i mitt liv. Frugan har fått en "ny" idé, det ska bantas bort 5 kilo och metoden som ska användas är GI, ja Du förstår kanske hur det går, om inte så häng med så ska jag berätta.
Det började ganska snabbt med att gå ner, men inte var det kilona på kroppen som rasade, utan det var ca 10 kilo humör som försvann. Jag har ju Frazze som svansar runt bena på mig och kan vara lite bitsk ibland, men han får ju inte sälja program längre. Nu har det dykt upp ett nytt djur som är helt obestämbart, en rabiessmittad igelkott, på två ben, bestyckad med ett rivjärn av värsta sorten. Jag funderar på att sätta upp en ny skylt på grinden, (har en som talar om att vi har hund), på den nya ska det stå:
NI SOM HÄR INTRÄDER LÅTER HOPPET FARA.
Det hör också till saken, att hon inte behöver gå ner dom där kilona, (enligt mig), "Men det är ju mitt välbefinnande som gäller, eller??" får man till svar.
Sen blev det väl inte bättre när hon kollade sin BMI på en sajt, och fick svaret, "DU SKA HÅLLA KVAR DIN VIKT", (vad var det jag sa?).
Det fräste ännu en gång till, bakom tangenterna och det onda ögat for runt i rummet och försökte få en utmanare, men jag tittade plötsligt och förtjust ner i linsgrytan, med ett leende på läpparna.
Efter sen stund så sa hon "Nu blev det bättre". Vad som hände vet jag inte, men man kan ju misstänka att några viktiga kilon ändrats för att få det svar hon ville, men vad vet jag, min svaga sate.
Vi som är såna matglada och gourmetkänsliga varelser hur ska vi kunna gå över till att äta bönor, linser, råa morötter och andra GI-vänliga produkter. För självklart så följer ju jag med i galenskapen, vilket gett mig en helt annan syn på mat. Spännande med nya maträtter och faktiskt ruskigt gott, det hade jag inte kunnat tänka mig när man kollade igenom recepten första gången. För det är ju så att man bara kommit i kontakt med vissa bönor, såna där bruna med falukorv till, som gärna spelar en melodi eller två och parfymerar rummet efter några timmar. Men nu ska dom tillagas på andra sätt och det ska tillsättas "goda" tillbehör. Men Du, vem är det som går ner i vikt, just det, JAG, som egentligen behöver gå upp. Så för att motverka det så tar jag lite större portioner av godsakerna, och jag fortsätter att ta mina kvällsmackor. Ann klarar det ganska bra, att jag äter kvällsmackor, men hennes hunger gör sig påmind lite då och då.
"MAN BLIR JU FÖR HELVETE INTE MÄTT PÅ DEN HÄR DYNGAN", kom det rätt i mitt öra häromkvällen. Ja vad gör man? Hon tar ett par chokladkakor. GI? Tror inte det, men hon blir lugn ett tag, i allafall, så varför inte.
Hon kämpar och kämpar både med hunger och dåligt humör, för självklart så reagerar jag när hon kommer hem och fräser istället för att säga hej, och tycka att det är skönt att träffa just mig, den så kallade mannen i hennes liv. Helgen närmar sig och då får man fuska, och det ska Du veta att vi gör, såser och potatis med något onyttigt tillbehör. Några glas vin slinker ner i strupen och kanske till och med en god whisky. Sen när söndagskvällen är här, då kommer GI-tänkandet tillbaka igen och gräver en grop i förhållandet, matförhållandet.
Måndag igen, "damen" kommer hem från yoga-kursen och ser så där kall ut, för så är det efter yoga-timmen, man fryser. Matfrågan kommer, "Blir det nåt gott ikväll??" Jag säger dom magiska två bokstäverna och sen är det helt andra isbitar till ögon som möter mina.
Vart tog kärleken vägen??
Men nu har jag fått svaret, svaret på varför humöret går ner till knäna och inte vill vända tillbaka igen. Det är GI-matens fel. Man tar ju bort kolhydraterna från kosten och dom är ju hjärnans energi, utan kolhydraterna så åker mungiporna ner och man får svårt att koncentrera sig bl a. I och för sig kan väl mungiporna vara nere ändå, men då är det väl nåt annat fel, som man inte förstår sig på.
Tänk på det och behåll Din trivselvikt, om inte bara för att rädda Din kompis på andra sidan bordet, som älskar Dig precis som Du är. Man kan ju kombinera GI-maten med lite hjärnenergi, eller hur??
Lycka till
Tord
Fiskafänget
Klockan skulle ringa 06,30 men jag vaknade 06,20 och stiger upp, "frukosterar" ordentligt och sköljer sömnen ur ögonen, som man bör, varje morgon.
Svartsjön eller egentligen Svarttjärn, 3,5 mil hemifrån (från sommarstugan, alltså) skulle vara bra fiske-vatten enligt utsago av en bekant i Sundsvall. Öring, röding och regnbåge skulle det finnas och det kändes bra eftersom jag gärna ville testa mitt flugspö på lite kämpaglad fisk.
Lunchlådan packades ner, sallad med dressing, mackor, blåbärsoppa och ett antal drickor och vatten skulle göra att jag klarade mig långt in på kvällen.
Halv åtta sitter jag i bilen och lyssnar på den avslutande bokkassetten "Mördare utan ansikte" av Henning Mankell. (läsvärd om Du tycker om den typen av bok).
Hittade avtagsvägen och tog fram kartan, för ska man ut på skogen då behövs det karta, annars kan man hamna långt åt helsike bort, (och det är jag ju redan).
Svarttjärn skulle ligga ca 5 kilometer in i skogen, på höger sida när man åkt över en bro över en bäck mellan två andra sjöar. Alla sjöar var märkta med skyltar vid vägen som visade var och hur långt bort sjön låg om den inte var synlig från vägen. Så var det med Svarttjärn, den syntes inte ifrån vägen, och ingen skylt heller och enligt kartan så hade jag passerat sjön. Jag vände och åkte tillbaka men resultatet blev ännu en gång noll, ingen sjö, jo andra sjöar fanns men inte "min".
Jag gav upp letandet och valde en annan sjö. Stora Myrsjön stod det på en skylt åt vänster och jag svängde och åkte dit. En fin sjö, men stor, var fanns fisken i den här sjön. Det blåste lite så jag tog mina grejer och gick bort till en skyddad vik och började att kasta med flugspöet.
När man fiskar med flugspö så är det linan som är tyngden, inte som när man kastar med ett kastspö där man har ett drag som är själva kastvikten. Linan skall förpassa flugan som sitter längst ut på linan en 10-15 meter ut i vattnet. Den kastas framåt med hjälp av spöet och dras tillbaka för att nästan i samma rörelse kasta linan framåt igen och i det ögonblicket släpper man ut mera lina för att sedan dra tillbaka och sen framåt igen tills man får ut flugan dit man vill, ja Du förstår kanske hur jag menar.
Allt detta betyder att man behöver lite plats bakom sig, eftersom linan vänder någonstans där.
Vid Stora Myrsjön var det trångt, 75% av kasten fastnade i träd, buskar och gräs eller så blev det trassel, och ingen fisk var speciellt intresserad heller. Det var bara att ge upp och åka vidare. Jag fortsatte min resa och ställde kosan mot en sjö fem minuter bort med bil.
En kanonsjö, spångar var utlagda över myren så att man inte skulle trampa på de hjortron som fanns och så att man kunde gå ända ut till vattenkanten. Men blåsten var kvar och blåser det när man kastar med fluga då tar vinden linan och den hamnar oftast där man inte vill ha den.
Ingen fisk i den här sjön heller, men så hette den Fisklösasjön också, så vad skall man tro? Däremot så började magen att vilja ha något, klockan hade hunnit bli 10 så jag drog mig mot bilen och en välbyggd terrass som var utbyggd över vattnet. Medan jag satt där och åt mackor och blåbärsoppa så iakttog jag en kille kanske 35 år med två Thailändskor som campade vid sjön i husvagn. Hur hade dom hittat dit?? Vi var ju långt bort i ingenstanns. Jag började i alla fall att känna mig nöjd med dagens fiske, ja nöjd var jag ju inte men det blåste mer och mer så jag satte mig i bilen, på med en bra CD och iväg hemåt. När jag kommer fram dit där Svarttjärn skall ligga, så ser jag något som ser ut som vatten mellan träden.
Jag stannar, för det här måste ju undersökas, trots blåsten. Jag parkerar bilen en bit bort och går tillbaka, visst var det vatten där inne. Det prasslar till bakom mig och när jag vänder mig om ser jag skylten, en plåtskylt, avbruten och nerslängd i diket. Svartsjön 200 meter, står det.
På med vadarstövlarna för femtielfte gången, man blir svettig bara av det, sen skall man gå i dem, oländigt förstås och sen till råga på allt så skiner det förbannade solhelvetet också.
Sjön ligger helt fel, precis i vindriktningen, och nu blåste det rejält. Inga spångar att gå på utan det var bara att klafsa på, på myren till en liten, liten lävik, trodde jag. Efter en balansakt i den högre skolan på en stock över en bäck, var jag framme. Gott om plats bakåt för linan och första kastet blir perfekt. Flera liknande kast lyckades jag med och längre och längre ut kom jag med flugan. Vinden ökade och vred sig lite men jag hade sett en liten näckrossamling en bit ut, där kanske?. Linan blev längre och längre bakom mig och då plötsligt, vinden tar tag, i min keps och kastar den i en vid båge genom luften samtidigt som jag tappar koncentrationen på linan som också får en extra båge och hamnar snett framför mig i det enda trädet på den myren. Jag konstaterar efter att ha samlat ihop mina attiraljer att detta nog inte var min dag, så jag beger mig tillbaka till bilen för att åka hem.
Väl hemma ser jag att "min" udde "nacken", ligger vindstilla, trots att det går vita gäss på älven, så varför inte gå ner och se om det finns något där. På tredje kastet landar jag en harr alldeles lagom stor för stekpannan. Samtidigt ställer jag mig frågan, Varför ska man gå över ån efter vatten?
Jag hade lite mer tur också förresten, för hade det inte blåst så mycket så hade ju jag varit kvar i skogen hela dagen, och hur jag skulle fått i mig salladen med dressing, det vete tusan för besticken låg kvar på köksbordet. (det hade väl blivit som för småbarn, de suger ju upp näringen genom fingrarna, eller?).
Det här var en berättelse, direkt ur det brinnande livet. Det kommer säkert fler.
