Sett, hört och upplevt
Ja åker man ner till den "stora staden" så vet man att det händer alltid något som hamnar i ett litet fack i bakhuvet. Så även denna gång, som hände för några år sedan, när vi var nere och tömde min mors lägenhet. Vi passade på att ligga på hotell mellan lördan och söndan, vi ville ju passa på att göra Stockholm by night, också.
Strapatserna började faktiskt redan hemma, med att bilen gick sönder, det visade sig att ett motorfäste hade gått av. Vi fick låna en gammal AUDI av en kompis och den gick ju, men inte mycket mer, och den funkade inte som flyttbil. Så det blev att hyra en flyttbil på OK. Tänk att det alltid ska hända saker när det inte får.
Vi hamnade i Stockholm och efter väl slutfört arbete så blev det raska steg till tunnelbanan, där förstås stationen var stängd, så man bussades till stationen innan, för att därifrån ta sig in till centrum.
Mat var prioritet 1, men var, det är faktiskt alltid frågan. Gamla Stan har några läckra restauranger, men där var priserna alldeles för höga, men så är det väl efter Västerlånggatan, en enkel middag kostade då från 250 och uppåt, utan dricka. Vi gick vidare och hamnade lite senare på Engelen, där jag beställde Hasses plankade stek och Ann tog in en kycklingrätt. Priset då?? två rätter till priset av en om man jämför med de förra restaurangerna. När vi satt där och åt så kom det in en kille, ca 30 år, som talade ganska högt, ville väl att alla skulle höra att han var av "fin börd". Frågade den stackars servitrisen om en det ena en det andra. Sen när han inte fick de svar han ville så skulle han ha in kocken för att diskutera vilken typ av oxfilérätt han skulle välja. Kocken kom inte. Efter en kvarts tjafsande så kom han väl till skott i alla fall, men då kom nästa problem, vinet. Skulle man stå pall för en hel flaska själv, och i så fall, vilken.
Inkastaren gick av en händelse förbi, hade troligen sett dilemmat, och lade sig i samtalet.
"Är det något problem här?" frågade han, och vinfrågan ställdes till honom istället.
"Ta det där vinet, och orkar Du inte med hela, så ta med flaskan hem", sen gick han, för att kasta in lite fler gäster, och beställningen var gjord. Hur ätandet, konversationen med sig själv och det slutliga betalandet slutade, fick vi aldrig reda på, eftersom vi nästan var "färdigätna".
Sådant folk finns det.
Efter maten blev det en kort promenad i Gamla Stan och dess vackra prång för att sedan styra kosan ner mot skeppsbrokajen och Gamla Stans Bryggeri. Men bara för att flanera på kajen och titta på allt innefolk, och på båtarna. Nedanför slottet ligger en fin ångbåt, på kajen står en person och talar med en annan på båten.
"Titta lite på dom där, är det inte lite kille över tjejen på kajen", sa jag till Ann.
"Näe, det kan det väl inte vara, vi sätter oss där så jag får se" svarade hon.
Sen var det en som tappade både ögonen och hakan, när hon fick se att det verkligen var så. Hon/han på kajen var klädd i en kort åtsmitande kjol och en blus som var rejält uppstoppad, och så högklackat, förstås. Personen på däck var lite vackrare och hade inte så överdrivna former, men visst var det också en "hennom". Vi slet oss, om än det var lite svårt, intressanta människor det där, att titta på.
Sådant folk finns det.
Sen gick vi mot Kungsan, över strömbron, där folk stod och fiskade, för så gör man i den här staden. Kungsträdgården var full av liv, öltält, lotteri-, glass- och spelstånd mm massor med folk som åt och drack och hade trevligt. Vi såg en liten affisch där det stod hålltider för scenen, och vi hade tur, för om tio minuter så skulle Mix-megapolbandet spela, så vi gick till ett öltält och tog oss varsin alkoholhaltig dryck, intog ett par bra ståplatser och inväntade att bli underhållna. Bandet som spelade visade sig vara ett kanonbra coverband, som spelade allt från nutid till dåtid, ja åtminstone 60-tal. Under tiden som vi stod där och njöt, så kom det en kille, ca 30 år, där huvudet växt igenom håret, och ställde sig snett framför oss. Han fick efter en stund span på en utländsk tjej som stod på vår andra sida och pratade med sin pojkvän. Vår flintskallige vän ställde sig intill dom och stirrade en bra stund på tjejen som log lite tillbaka. Sen kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till paret, lutade sig mot tjejen och viskade något i hennes öra. Sen dröjde det inte länge förrän det utländska paret gick därifrån och lämnade den farmfusiga kvar. Synd att inte mina paraboler var påslagna, för det hade varit kul att höra den viskningen. Han stod i alla fall kvar en stund och lyssnade på musiken men verkade rätt orolig, gick tillbaka till sin plats, och, putsade skorna. Spott i näven och smörj över skon, och tvi vale och över den andra skon, dammet var borta och skorna svarta igen. Otroligt, vem visste att det var så enkelt.
Sådant folk finns det.
Underhållningen slutade och vi traskade iväg genom kvällsvimlet och tog t-banan tillbaka till hotellet igen, vi skulle ju upp någotsånär, för att städa ur lägenheten, det var ju det som var meningen med resan.
På tunnelbanan brukar man kunna se alla möjliga människor och skapelser, så även denna gång. På en soffa för sig själv satt en liten dam, någonstanns runt de 70, klädd i en otroligt söt prinsessklänning med ett litet sött diadem på huvudet. Det var precis som hon var tagen ur sagornas värld. Det kanske var så.
Sådant folk finns det.
Frukost efter en skön natts sömn, en stor och härlig buffé med allt som man kan önska sig. Jag plockade åt mig en tallrik som fylldes på med suryoghurt, för det tycker jag om, cornflakes och jordgubbssylt. Nu var det så att skedarna var slut och så även i sylten, så jag gick och sa till om fler skedar. Medan jag väntade så kom en dam fram som också ville ha sylt, tittade sig omkring bland sylterna och frukterna, tog skeden i katrinplommonen och stoppade den rätt in i sin mun, tog ut den och körde ner den i jordgubbssylten. Hon tog för sig av sylten och när hon var klar tryckte hon tillbaka skeden långt ner till skaftet, i samma jordgubbssylt, för där skulle den vara, hädanefter.
Tänk hur folk kan vara.
Sen har jag bara en lite sak som hände vår hundvakt i förra veckan. Hon var ute på eftermiddan och gick med Frazze i lugnan ro, när hon på långt håll ser en person som betedde sig lite mystiskt, och spände ögonen i dom. När han kom närmare så började han vara otrevlig och hotfull, skrek och domderade. Frazze som nu är 9 månader på strax över 40 kilo, och en ganska morsk herre, upplever situationen som rätt obehaglig, och eftersom han älskar sin "extramatte" ser han till på sitt vis att skydda henne. Han gör ett kort utfall mot personen och ger honom en "liten" utskällning. Ställer sig sedan snett framför "mattes" vänstersida och visade med kroppsspråket, att "Du har skitit i det blå skåpet, dra". Mannen blev så rädd att han tystnade och extramatten tog till orda, stärkt av Frazzes sturska ingrepp. En kort ordväxling följde, men utan några fler inlägg från Frazze. Sen fortsatte promenaden som om inget hade hänt. Vad som hänt om inte Frazze skulle varit med, kan man bara spekulera i, troligen hade hon inte varit på den platsen då, men situationen var klart obehaglig.
Sådant folk finns, tyvärr.
Sköt om Er och bjud på Er själva.
Utan sådana personer hade dom här raderna inte blivit till.
Så tack Ni okända.
Tord
Strapatserna började faktiskt redan hemma, med att bilen gick sönder, det visade sig att ett motorfäste hade gått av. Vi fick låna en gammal AUDI av en kompis och den gick ju, men inte mycket mer, och den funkade inte som flyttbil. Så det blev att hyra en flyttbil på OK. Tänk att det alltid ska hända saker när det inte får.
Vi hamnade i Stockholm och efter väl slutfört arbete så blev det raska steg till tunnelbanan, där förstås stationen var stängd, så man bussades till stationen innan, för att därifrån ta sig in till centrum.
Mat var prioritet 1, men var, det är faktiskt alltid frågan. Gamla Stan har några läckra restauranger, men där var priserna alldeles för höga, men så är det väl efter Västerlånggatan, en enkel middag kostade då från 250 och uppåt, utan dricka. Vi gick vidare och hamnade lite senare på Engelen, där jag beställde Hasses plankade stek och Ann tog in en kycklingrätt. Priset då?? två rätter till priset av en om man jämför med de förra restaurangerna. När vi satt där och åt så kom det in en kille, ca 30 år, som talade ganska högt, ville väl att alla skulle höra att han var av "fin börd". Frågade den stackars servitrisen om en det ena en det andra. Sen när han inte fick de svar han ville så skulle han ha in kocken för att diskutera vilken typ av oxfilérätt han skulle välja. Kocken kom inte. Efter en kvarts tjafsande så kom han väl till skott i alla fall, men då kom nästa problem, vinet. Skulle man stå pall för en hel flaska själv, och i så fall, vilken.
Inkastaren gick av en händelse förbi, hade troligen sett dilemmat, och lade sig i samtalet.
"Är det något problem här?" frågade han, och vinfrågan ställdes till honom istället.
"Ta det där vinet, och orkar Du inte med hela, så ta med flaskan hem", sen gick han, för att kasta in lite fler gäster, och beställningen var gjord. Hur ätandet, konversationen med sig själv och det slutliga betalandet slutade, fick vi aldrig reda på, eftersom vi nästan var "färdigätna".
Sådant folk finns det.
Efter maten blev det en kort promenad i Gamla Stan och dess vackra prång för att sedan styra kosan ner mot skeppsbrokajen och Gamla Stans Bryggeri. Men bara för att flanera på kajen och titta på allt innefolk, och på båtarna. Nedanför slottet ligger en fin ångbåt, på kajen står en person och talar med en annan på båten.
"Titta lite på dom där, är det inte lite kille över tjejen på kajen", sa jag till Ann.
"Näe, det kan det väl inte vara, vi sätter oss där så jag får se" svarade hon.
Sen var det en som tappade både ögonen och hakan, när hon fick se att det verkligen var så. Hon/han på kajen var klädd i en kort åtsmitande kjol och en blus som var rejält uppstoppad, och så högklackat, förstås. Personen på däck var lite vackrare och hade inte så överdrivna former, men visst var det också en "hennom". Vi slet oss, om än det var lite svårt, intressanta människor det där, att titta på.
Sådant folk finns det.
Sen gick vi mot Kungsan, över strömbron, där folk stod och fiskade, för så gör man i den här staden. Kungsträdgården var full av liv, öltält, lotteri-, glass- och spelstånd mm massor med folk som åt och drack och hade trevligt. Vi såg en liten affisch där det stod hålltider för scenen, och vi hade tur, för om tio minuter så skulle Mix-megapolbandet spela, så vi gick till ett öltält och tog oss varsin alkoholhaltig dryck, intog ett par bra ståplatser och inväntade att bli underhållna. Bandet som spelade visade sig vara ett kanonbra coverband, som spelade allt från nutid till dåtid, ja åtminstone 60-tal. Under tiden som vi stod där och njöt, så kom det en kille, ca 30 år, där huvudet växt igenom håret, och ställde sig snett framför oss. Han fick efter en stund span på en utländsk tjej som stod på vår andra sida och pratade med sin pojkvän. Vår flintskallige vän ställde sig intill dom och stirrade en bra stund på tjejen som log lite tillbaka. Sen kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till paret, lutade sig mot tjejen och viskade något i hennes öra. Sen dröjde det inte länge förrän det utländska paret gick därifrån och lämnade den farmfusiga kvar. Synd att inte mina paraboler var påslagna, för det hade varit kul att höra den viskningen. Han stod i alla fall kvar en stund och lyssnade på musiken men verkade rätt orolig, gick tillbaka till sin plats, och, putsade skorna. Spott i näven och smörj över skon, och tvi vale och över den andra skon, dammet var borta och skorna svarta igen. Otroligt, vem visste att det var så enkelt.
Sådant folk finns det.
Underhållningen slutade och vi traskade iväg genom kvällsvimlet och tog t-banan tillbaka till hotellet igen, vi skulle ju upp någotsånär, för att städa ur lägenheten, det var ju det som var meningen med resan.
På tunnelbanan brukar man kunna se alla möjliga människor och skapelser, så även denna gång. På en soffa för sig själv satt en liten dam, någonstanns runt de 70, klädd i en otroligt söt prinsessklänning med ett litet sött diadem på huvudet. Det var precis som hon var tagen ur sagornas värld. Det kanske var så.
Sådant folk finns det.
Frukost efter en skön natts sömn, en stor och härlig buffé med allt som man kan önska sig. Jag plockade åt mig en tallrik som fylldes på med suryoghurt, för det tycker jag om, cornflakes och jordgubbssylt. Nu var det så att skedarna var slut och så även i sylten, så jag gick och sa till om fler skedar. Medan jag väntade så kom en dam fram som också ville ha sylt, tittade sig omkring bland sylterna och frukterna, tog skeden i katrinplommonen och stoppade den rätt in i sin mun, tog ut den och körde ner den i jordgubbssylten. Hon tog för sig av sylten och när hon var klar tryckte hon tillbaka skeden långt ner till skaftet, i samma jordgubbssylt, för där skulle den vara, hädanefter.
Tänk hur folk kan vara.
Sen har jag bara en lite sak som hände vår hundvakt i förra veckan. Hon var ute på eftermiddan och gick med Frazze i lugnan ro, när hon på långt håll ser en person som betedde sig lite mystiskt, och spände ögonen i dom. När han kom närmare så började han vara otrevlig och hotfull, skrek och domderade. Frazze som nu är 9 månader på strax över 40 kilo, och en ganska morsk herre, upplever situationen som rätt obehaglig, och eftersom han älskar sin "extramatte" ser han till på sitt vis att skydda henne. Han gör ett kort utfall mot personen och ger honom en "liten" utskällning. Ställer sig sedan snett framför "mattes" vänstersida och visade med kroppsspråket, att "Du har skitit i det blå skåpet, dra". Mannen blev så rädd att han tystnade och extramatten tog till orda, stärkt av Frazzes sturska ingrepp. En kort ordväxling följde, men utan några fler inlägg från Frazze. Sen fortsatte promenaden som om inget hade hänt. Vad som hänt om inte Frazze skulle varit med, kan man bara spekulera i, troligen hade hon inte varit på den platsen då, men situationen var klart obehaglig.
Sådant folk finns, tyvärr.
Sköt om Er och bjud på Er själva.
Utan sådana personer hade dom här raderna inte blivit till.
Så tack Ni okända.
Tord
Kommentarer
Trackback
