pellenacken

Att vandra in i ett mörker, famla i blindo

Att möta denna smärta, att plötsligt bli ensam

Att se världen rasa samman, drabbas av kaos och katastrof

Att känna en smärta, utan att ha ont

Att kliva över smärtgränsen, låta allting brista

Se rutinerna trasas samman

Möta dem varje dag, men bara jag

Se alla dagar vara lika

Veta att inget mer kan dem berika

Se denna tomhet

Din bädd är tom och kall

Dina ansiktsstora pussar har tagit slut

Din doft finns inte kvar

Din gränslösa kärlek, är borta

Ditt lidande är slut, men mitt började

Saknar

Våra dagliga promenader

Dina hyss när jag mådde dåligt

Den tid Du skulle haft kvar

Min bästa vän, trots Dina fyra ben

Dina bedjande ögon

Ja, allt

Nu ska jag gå vidare

Inte veta var jag ska sätta mina fötter

Försöka att få in luft i mitt vakuum

Klara mig utan Din närhet

Kan jag fortsätta, ingen vet

Denna dikt är tillägnad min rottweiler Tiezon som

dog den 14/4 2007 av brustet magsår, endast 2 ½ år.

Klockan skulle ringa 06,30 men jag vaknade 06,20 och stiger upp, "frukosterar" ordentligt och sköljer sömnen ur ögonen, som man bör, varje morgon.

Svartsjön eller egentligen Svarttjärn, 3,5 mil hemifrån (från sommarstugan, alltså) skulle vara bra fiske-vatten enligt utsago av en bekant i Sundsvall. Öring, röding och regnbåge skulle det finnas och det kändes bra eftersom jag gärna ville testa mitt flugspö på lite kämpaglad fisk.

Lunchlådan packades ner, sallad med dressing, mackor, blåbärsoppa och ett antal drickor och vatten skulle göra att jag klarade mig långt in på kvällen.

Halv åtta sitter jag i bilen och lyssnar på den avslutande bokkassetten "Mördare utan ansikte" av Henning Mankell. (läsvärd om Du tycker om den typen av bok).

Hittade avtagsvägen och tog fram kartan, för ska man ut på skogen då behövs det karta, annars kan man hamna långt åt helsike bort, (och det är jag ju redan).

Svarttjärn skulle ligga ca 5 kilometer in i skogen, på höger sida när man åkt över en bro över en bäck mellan två andra sjöar. Alla sjöar var märkta med skyltar vid vägen som visade var och hur långt bort sjön låg om den inte var synlig från vägen. Så var det med Svarttjärn, den syntes inte ifrån vägen, och ingen skylt heller och enligt kartan så hade jag passerat sjön. Jag vände och åkte tillbaka men resultatet blev ännu en gång noll, ingen sjö, jo andra sjöar fanns men inte "min".

Jag gav upp letandet och valde en annan sjö. Stora Myrsjön stod det på en skylt åt vänster och jag svängde och åkte dit. En fin sjö, men stor, var fanns fisken i den här sjön. Det blåste lite så jag tog mina grejer och gick bort till en skyddad vik och började att kasta med flugspöet.

När man fiskar med flugspö så är det linan som är tyngden, inte som när man kastar med ett kastspö där man har ett drag som är själva kastvikten. Linan skall förpassa flugan som sitter längst ut på linan en 10-15 meter ut i vattnet. Den kastas framåt med hjälp av spöet och dras tillbaka för att nästan i samma rörelse kasta linan framåt igen och i det ögonblicket släpper man ut mera lina för att sedan dra tillbaka och sen framåt igen tills man får ut flugan dit man vill, ja Du förstår kanske hur jag menar.

Allt detta betyder att man behöver lite plats bakom sig, eftersom linan vänder någonstans där.

Vid Stora Myrsjön var det trångt, 75% av kasten fastnade i träd, buskar och gräs eller så blev det trassel, och ingen fisk var speciellt intresserad heller. Det var bara att ge upp och åka vidare. Jag fortsatte min resa och ställde kosan mot en sjö fem minuter bort med bil.

En kanonsjö, spångar var utlagda över myren så att man inte skulle trampa på de hjortron som fanns och så att man kunde gå ända ut till vattenkanten. Men blåsten var kvar och blåser det när man kastar med fluga då tar vinden linan och den hamnar oftast där man inte vill ha den.

Ingen fisk i den här sjön heller, men så hette den Fisklösasjön också, så vad skall man tro? Däremot så började magen att vilja ha något, klockan hade hunnit bli 10 så jag drog mig mot bilen och en välbyggd terrass som var utbyggd över vattnet. Medan jag satt där och åt mackor och blåbärsoppa så iakttog jag en kille kanske 35 år med två Thailändskor som campade vid sjön i husvagn. Hur hade dom hittat dit?? Vi var ju långt bort i ingenstanns. Jag började i alla fall att känna mig nöjd med dagens fiske, ja nöjd var jag ju inte men det blåste mer och mer så jag satte mig i bilen, på med en bra CD och iväg hemåt. När jag kommer fram dit där Svarttjärn skall ligga, så ser jag något som ser ut som vatten mellan träden.

Jag stannar, för det här måste ju undersökas, trots blåsten. Jag parkerar bilen en bit bort och går tillbaka, visst var det vatten där inne. Det prasslar till bakom mig och när jag vänder mig om ser jag skylten, en plåtskylt, avbruten och nerslängd i diket. Svartsjön 200 meter, står det.

På med vadarstövlarna för femtielfte gången, man blir svettig bara av det, sen skall man gå i dem, oländigt förstås och sen till råga på allt så skiner det förbannade solhelvetet också.

Sjön ligger helt fel, precis i vindriktningen, och nu blåste det rejält. Inga spångar att gå på utan det var bara att klafsa på, på myren till en liten, liten lävik, trodde jag. Efter en balansakt i den högre skolan på en stock över en bäck, var jag framme. Gott om plats bakåt för linan och första kastet blir perfekt. Flera liknande kast lyckades jag med och längre och längre ut kom jag med flugan. Vinden ökade och vred sig lite men jag hade sett en liten näckrossamling en bit ut, där kanske?. Linan blev längre och längre bakom mig och då plötsligt, vinden tar tag, i min keps och kastar den i en vid båge genom luften samtidigt som jag tappar koncentrationen på linan som också får en extra båge och hamnar snett framför mig i det enda trädet på den myren. Jag konstaterar efter att ha samlat ihop mina attiraljer att detta nog inte var min dag, så jag beger mig tillbaka till bilen för att åka hem.

Väl hemma ser jag att "min" udde "nacken", ligger vindstilla, trots att det går vita gäss på älven, så varför inte gå ner och se om det finns något där. På tredje kastet landar jag en harr alldeles lagom stor för stekpannan. Samtidigt ställer jag mig frågan, Varför ska man gå över ån efter vatten?

Jag hade lite mer tur också förresten, för hade det inte blåst så mycket så hade ju jag varit kvar i skogen hela dagen, och hur jag skulle fått i mig salladen med dressing, det vete tusan för besticken låg kvar på köksbordet. (det hade väl blivit som för småbarn, de suger ju upp näringen genom fingrarna, eller?).

Det här var en berättelse, direkt ur det brinnande livet. Det kommer säkert fler.