Ett år har gått
För precis ett år sedan så dog min/vår rottweiler Tiezon, 2½ år gammal.
På något sätt så var det som om tideräkningen började om för mig. Jag fick lära mig allt på nytt igen, för då skjuts jag bokstavligen i sank, ett nackskott. Jorden rämnade under mig och jag hamnade liksom i en glasbubbla som jag inte kunde ta mig ur, under ett tag. Alla tankar, och alla rutiner, Tiezon var hela tiden med mig i allt jag gjorde, förutom att man inte såg, hörde eller kunde ta på honom.
Saknaden är fortfarande fruktansvärt stor, men vi tog ett beslut att köpa en ny rottweiler, Frazze, som nu är lite drygt ett år.
En dryg liten odåga, från första början, som Du som läst min blogg tidigare, säkert förstått. Han gjorde att man var tvungen att lägga ner allt man hade i sin "ryggsäck" och bara ägna sig åt honom, vilket med facit i hand var riktigt bra. Han blev min lärare, om man säger så.
Frazze artar sig väl, har blivit en mycket lugnare hund och man ser verkligen att han kommer att bli en "stor" hund.
Han har en stor motor, är väldigt envis som är mycket bra när man jobbar med honom. Han ger aldrig upp.
Väldigt social och vill hälsa på allt och alla. I helgen så förföljde en skock med får oss, när vi var ute och gick, vid en grind där det var stopp för fåren, stannade fåret som var främst och lade på ett kraftigt BÄÄ. Detta fick Frazze, som inte brytt sig så mycket om att han var förföljd, utan bara tittat till lite då och då, att tvärstanna. Bräkandet hade ju pågått under hela promenaden, det var ett fasligt liv faktiskt, men den här gången så blev det stopp och han närmade sig grinden nyfiket. När han har nosen ca en decimeter från grinden så trycker fåret sin nos genom grinden, och där står dom, fåret och Frazze, nos mot nos.
Man förbannar sig själv att man inte hade kameran med sig. För det där skulle jag ha velat ha förevigat. Men vem vet det kan ju bli fler tillfällen, och blir det så, dyker det upp en bild här.
Just nu så ligger han och drömmer på köksgolvet, det rycker i nos och läppar och benen sprattlar. Jag tror han är på ekorrjakt, eller som en av våra ranchkompisar kallar dom, uppgraderade kongar.
Här kommer det en bild på Tiezon, som många minns honom, sittande i trappan.
Frazze är inte sämre han.
Han kan också sitta, men gör det helst i soffan, som vanligt folk.
Allt för den här gången.
Nu ska jag minnas lite.
På något sätt så var det som om tideräkningen började om för mig. Jag fick lära mig allt på nytt igen, för då skjuts jag bokstavligen i sank, ett nackskott. Jorden rämnade under mig och jag hamnade liksom i en glasbubbla som jag inte kunde ta mig ur, under ett tag. Alla tankar, och alla rutiner, Tiezon var hela tiden med mig i allt jag gjorde, förutom att man inte såg, hörde eller kunde ta på honom.
Saknaden är fortfarande fruktansvärt stor, men vi tog ett beslut att köpa en ny rottweiler, Frazze, som nu är lite drygt ett år.
En dryg liten odåga, från första början, som Du som läst min blogg tidigare, säkert förstått. Han gjorde att man var tvungen att lägga ner allt man hade i sin "ryggsäck" och bara ägna sig åt honom, vilket med facit i hand var riktigt bra. Han blev min lärare, om man säger så.
Frazze artar sig väl, har blivit en mycket lugnare hund och man ser verkligen att han kommer att bli en "stor" hund.
Han har en stor motor, är väldigt envis som är mycket bra när man jobbar med honom. Han ger aldrig upp.
Väldigt social och vill hälsa på allt och alla. I helgen så förföljde en skock med får oss, när vi var ute och gick, vid en grind där det var stopp för fåren, stannade fåret som var främst och lade på ett kraftigt BÄÄ. Detta fick Frazze, som inte brytt sig så mycket om att han var förföljd, utan bara tittat till lite då och då, att tvärstanna. Bräkandet hade ju pågått under hela promenaden, det var ett fasligt liv faktiskt, men den här gången så blev det stopp och han närmade sig grinden nyfiket. När han har nosen ca en decimeter från grinden så trycker fåret sin nos genom grinden, och där står dom, fåret och Frazze, nos mot nos.
Man förbannar sig själv att man inte hade kameran med sig. För det där skulle jag ha velat ha förevigat. Men vem vet det kan ju bli fler tillfällen, och blir det så, dyker det upp en bild här.
Just nu så ligger han och drömmer på köksgolvet, det rycker i nos och läppar och benen sprattlar. Jag tror han är på ekorrjakt, eller som en av våra ranchkompisar kallar dom, uppgraderade kongar.
Här kommer det en bild på Tiezon, som många minns honom, sittande i trappan.
Frazze är inte sämre han.
Han kan också sitta, men gör det helst i soffan, som vanligt folk.
Allt för den här gången.
Nu ska jag minnas lite.
Kommentarer
Trackback
