Besvikelse
Då var det dags igen. För en och en halv vecka sedan så ringde en person från landet och sa att jag hade haft inbrott.
Förrådet var uppbrutet och på huset stod två fönster på vid gavel. Det var bara att sätta sig i bilen och dra iväg.
Jag kommer ihåg förra året då en knarkare hade gått bärsärkargång med yxa på allt, dörrar, fönster, förråd, ja allt som gick att slå på och bryta upp. I huset var allt utrivet och kastat över golvet, lådor, skåp och glassplitter från sönderslagna fönster. Vid ett sådant tillfälle får man bara nog, och vill ge upp.
Tankarna i bilen for iväg och man väntade sig att det skulle se ut så igen, eller som någon annan gång som man åkt upp i samma ärende. Man blandar och ger, ju närmare man kom desto högre blev pulsen. Kommer man att möta någon buse eller ..................? Förra året tog polisen dom men på eftermiddan var dom släppta och på plats igen, när jag kom dit. Tur att man har Frazze med sig, med honom vid sin sida så känner man sig rätt trygg. Det är ju inte så många som ger sig på någon med en stor rottweiler, i första taget.
Ledsen, besviken, förbannad och fruktansvärt upprörd svänger jag in på gården.
Magnus som ringde hade fixat portarna på förrådet så att det såg stängt ut och tryckt till fönstren så det också var bra.
När jag gick runt såg att alla hänglås utom det på vedboden var uppbrutna, brytmärken på dörrar och fönster, men ingenting stulet så när som på två bensindunkar, med bensin i. Så nu finns inte något sådant på plats heller i fortsättningen. För det går inte att ha något av värde kvar, och något sådant finns ju inte heller förresten, för det som en gång var av värde, har ju blivit stulet vid dom tidigare inbrotten.
Grannens två förråd var uppbrutna också, så det var bara att fixa dom och sen på sitt eget, för att sen vända kosan hemåt igen. (till nästa gång).
Tänk att folk inte kan låta bli sånt som är någon annans, utan man måste sno och förstöra. Man kan ju bara hoppas att dom råkar ut för något liknande själva en vacker dag.
Sen måste jag säga att jag blir så jäkla glad när det är någon som bryr sig, för alla som håller ett vakande öga över stället gör att man slipper undra när man åker upp.
Är det helt eller hur ser det ut den här gången?
Men till Dig Magnus, som ringde.
TACK SOM FAAN, vi ses.
Tord
Förrådet var uppbrutet och på huset stod två fönster på vid gavel. Det var bara att sätta sig i bilen och dra iväg.
Jag kommer ihåg förra året då en knarkare hade gått bärsärkargång med yxa på allt, dörrar, fönster, förråd, ja allt som gick att slå på och bryta upp. I huset var allt utrivet och kastat över golvet, lådor, skåp och glassplitter från sönderslagna fönster. Vid ett sådant tillfälle får man bara nog, och vill ge upp.
Tankarna i bilen for iväg och man väntade sig att det skulle se ut så igen, eller som någon annan gång som man åkt upp i samma ärende. Man blandar och ger, ju närmare man kom desto högre blev pulsen. Kommer man att möta någon buse eller ..................? Förra året tog polisen dom men på eftermiddan var dom släppta och på plats igen, när jag kom dit. Tur att man har Frazze med sig, med honom vid sin sida så känner man sig rätt trygg. Det är ju inte så många som ger sig på någon med en stor rottweiler, i första taget.
Ledsen, besviken, förbannad och fruktansvärt upprörd svänger jag in på gården.
Magnus som ringde hade fixat portarna på förrådet så att det såg stängt ut och tryckt till fönstren så det också var bra.
När jag gick runt såg att alla hänglås utom det på vedboden var uppbrutna, brytmärken på dörrar och fönster, men ingenting stulet så när som på två bensindunkar, med bensin i. Så nu finns inte något sådant på plats heller i fortsättningen. För det går inte att ha något av värde kvar, och något sådant finns ju inte heller förresten, för det som en gång var av värde, har ju blivit stulet vid dom tidigare inbrotten.
Grannens två förråd var uppbrutna också, så det var bara att fixa dom och sen på sitt eget, för att sen vända kosan hemåt igen. (till nästa gång).
Tänk att folk inte kan låta bli sånt som är någon annans, utan man måste sno och förstöra. Man kan ju bara hoppas att dom råkar ut för något liknande själva en vacker dag.
Sen måste jag säga att jag blir så jäkla glad när det är någon som bryr sig, för alla som håller ett vakande öga över stället gör att man slipper undra när man åker upp.
Är det helt eller hur ser det ut den här gången?
Men till Dig Magnus, som ringde.
TACK SOM FAAN, vi ses.
Tord
Kommentarer
Trackback
