pellenacken

Knäckebagare eller gräddare är det väl egentligen som jag ska bli. Fick erbjudande för ett par veckor sedan att börja som gräddare, där jag jobbade förut, blev ju uppsagd samma vecka som jag hade semester i Åre. Självklart så tackade jag  ja, för bättre har jag nog inte trivts på något jobb, och vilken kamratskap.
Började i tisdags klockan 05.00 med utbildning 4 timmar och har jobbat samma tider onsdag och torsdag. Ja jobbat och jobbat, har försökt att lära mig att lägga in knäckekakorna som bara är en sladdrig deg, i ugnen som är vedeldad. Den har plats för 12 kakor som ska skickas runt  i ugnen så att dom blir jämnt gräddade, för att slutligen skickas ut  och hängas upp på en ställning bredvid mig.
Hur har det då gått??
Vissa kakor, faktiskt ganska många blev riktigt bra medan andra inte ens en mor kunde älska. Kakorna har gått sönder, vikt sig ramlat av "brödspaden" och ner bland veden och blivit riktigt brända mm mm. Lyckades med det omöjliga att göra en "knäckepita" och det lyfte verkligen stämningen i "bagarstugan".
Ska man inte vika Vika Bröd??
Hur som helst så är det roligt och man behöver inte frysa, för det är riktigt varmt och gott framför ugnarna.
Dom som jobbat där några år har en skicklighet som jag inte tror kommer att infinna sig hos mig. En hastighet vid inläggning i ugnen som är mer än dubbelt så snabb som mina, rena löpande bandet, men det kommer säger dom.
Det går ju mycket snabbare nu efter tre halvdagar, nu lyckas jag ju ha 12 kakor inne samtidigt, plocka ut och fylla på både nya kakor och ved utan att bränna vid alltför många.
Nästa vecka blir det tisdag och onsdag med utbildning, sen ska jag visst få en egen ugn som ska skötas.
Skrämmande tycker jag, och samtidigt spännande.
På tal om värme så lyckades jag med en annan sak i söndags. Vi var ute på tomten och eldade grenar och ris i en tunna.
Jag stod bredvid tunnan som jag alltid brukar göra och klippte ner kvistar i tunnan, det brann så gott och sprakade.
Plötsligt så kände jag att det gjorde hiskligt ont i båda knäna och låren. Första tanken var att jag brann, jag gnuggade och slog på byxorna medan jag skrek inombords. Sprang in och såg att jag hade ett par fläckar där skinnet släppt på, så det blev en kvart i duschen med kallvatten över dom skadade benen. Det gick ganska bra men man ser ju inte vacker ut. I och för sig så gjorde jag ju inte det innan heller, och Matz, min äldste sa att det är på ärren man ser att man haft ett liv.
Tur att jag har lite sådana då, yxhugg och vad det nu är.


Det som inte var så bra, var att Frazze fick ett "flög" igår kväll och satsade allt han hade på en fluga som flög ovanför soffan, landade med ena tassen på mitt onda knä och fläkte bort det som var en fin blåsa strax ovanför knäet och så även med det som läkt på knäet. Gissa om jag skrek, det var riktigt obehagligt.
Jag vill ha köttet rött, men inte mitt eget, tack. 
Men nu har jag bandage på, så att jag ska klara av Frazzes kommande kullerbyttor.

Fortsättning följer...................
Ha e