Då var det gjort
Var på Falu Djursjukhus i dag och ögonlyste Frazze.
Har gruvat mig en del för att sätta foten där igen, eftersom det var där som Tiezon gick bort för snart två år sedan.
Kommer än idag ihåg hur jag gick över parkeringen med hans halsband i handen och tänkte helt ovetande: Tänk om jag aldrig får se honom mer. Tänk om han dör från mig.
Men den känslan gick rätt så bra att tygla, och det har jag väl Frazze att tacka för.
För när han hade fått sina ögondroppar som skulle vidga pupillerna, så gick vi till väntrummet. Allt var lugn och ro, jag skrev i lite information och sen small det.
Ut från en korridor så kommer en matte och hennes, vad det nu var, den morrade till åt Frazze och sen var cirkusen igång.
Pennan flög i en båge genom luften, och pärmen jag hade i knäet for ner på golvet och öppnade sig, när Frazze svarade upp. Sen blev det ett jäkla liv en kort stund. Frazze kom bara två decimeter, men han hade nog gärna kommit ända fram.
På det sättet så satte han respekt i hela väntrummet på, typ en minut.
För det är så, Frazze sätter man sig inte på.
Hur snäll och social som helst, men om någon morrar åt honom, då fattar han humör.
Sen lade han sig på golvet under min stol på sida och tog det lugnt.
Huzzes solstråle.
Frazze har haft en riktigt skön stil under en tid, man börjar förstå hur bra han kommer att bli när hans hjärna har vuxit ikapp "skalet".
Allt har fungerat perfekt, han har gått fint och inte brytt sig om andra människor eller djur. Visst har man fått väcka honom och fuskat med lite avledande, men när man väl fått kontakten så har allt funkat perfekt.
Han har inte hoppat in i den "röda" zonen på en gång.
Men......
Sista två veckorna så har det blivit lite bakhalt igen, och jag undrar om jag skulle kollat öronen på honom istället för ögonen.
För ser gör han ju, det vet man, och ser man på honom, när öronen skjuts framåt vid intresse. Däremot höra när man ska ha kontakt, det kan vara lögn i helsike.
Han är ju bara 2 år så det är ju saker som går upp och ner, och man gläds verkligen åt varje positivt steg i rätt riktning, även om det är små små steg.
Hur gick ögonlysningen då??
Helt perfekt, väldigt duktig när "vetten" lyste och tittade och inga som helst problem med ögonen.
Skönt.
Allt för nu
Ha e
Tord och en vilt snarkande Frazze
Har gruvat mig en del för att sätta foten där igen, eftersom det var där som Tiezon gick bort för snart två år sedan.
Kommer än idag ihåg hur jag gick över parkeringen med hans halsband i handen och tänkte helt ovetande: Tänk om jag aldrig får se honom mer. Tänk om han dör från mig.
Men den känslan gick rätt så bra att tygla, och det har jag väl Frazze att tacka för.
För när han hade fått sina ögondroppar som skulle vidga pupillerna, så gick vi till väntrummet. Allt var lugn och ro, jag skrev i lite information och sen small det.
Ut från en korridor så kommer en matte och hennes, vad det nu var, den morrade till åt Frazze och sen var cirkusen igång.
Pennan flög i en båge genom luften, och pärmen jag hade i knäet for ner på golvet och öppnade sig, när Frazze svarade upp. Sen blev det ett jäkla liv en kort stund. Frazze kom bara två decimeter, men han hade nog gärna kommit ända fram.
På det sättet så satte han respekt i hela väntrummet på, typ en minut.
För det är så, Frazze sätter man sig inte på.
Hur snäll och social som helst, men om någon morrar åt honom, då fattar han humör.
Sen lade han sig på golvet under min stol på sida och tog det lugnt.
Huzzes solstråle.
Frazze har haft en riktigt skön stil under en tid, man börjar förstå hur bra han kommer att bli när hans hjärna har vuxit ikapp "skalet".
Allt har fungerat perfekt, han har gått fint och inte brytt sig om andra människor eller djur. Visst har man fått väcka honom och fuskat med lite avledande, men när man väl fått kontakten så har allt funkat perfekt.
Han har inte hoppat in i den "röda" zonen på en gång.
Men......
Sista två veckorna så har det blivit lite bakhalt igen, och jag undrar om jag skulle kollat öronen på honom istället för ögonen.
För ser gör han ju, det vet man, och ser man på honom, när öronen skjuts framåt vid intresse. Däremot höra när man ska ha kontakt, det kan vara lögn i helsike.
Han är ju bara 2 år så det är ju saker som går upp och ner, och man gläds verkligen åt varje positivt steg i rätt riktning, även om det är små små steg.
Hur gick ögonlysningen då??
Helt perfekt, väldigt duktig när "vetten" lyste och tittade och inga som helst problem med ögonen.
Skönt.
Allt för nu
Ha e
Tord och en vilt snarkande Frazze
Kommentarer
Trackback
