pellenacken

Mirakel har jag ju sagt förut, och det håller jag helt klart fast vid. Jag menar förstås mitt "nya" öga som jag nu ägt i snart fyra veckor, som gjort att jag ser min värld på ett helt nytt sätt.
Se allt i dimma eller titta genom lättmjölk kanske är en bättre jämförelse, så var det för fyra och en halv vecka sedan, på höger öga.
Undersökning strax före lunch som tog nästan en timma och direkt efter 13.00 så satt man i en stol, typ tandläkarstol, efter att ha droppat saker i ögat under luchtid.
"Intar man flytande vätska i ögat så blir man full i pupillen". (ett nytt ordspråk kanske).
Åtminstone av det jag hävde dit, sved som katten gjorde det och pupillen blev stor som en tallrik.
Tillbaka till tandläkarstolen, jag trodde ju i min enfald att huvudet skulle vara fixerat vid nackstödet, som inte ens hade stående kanter, men så var inte fallet. Tur att man inte har så kraftiga tics, för då hade det nog blivit ett porslinsöga att titta med istället.
Det funkar ju, om man bara borrar hål i det först, eller?? Har för mig att han som fick ett sådant öga, bekräftade att den man i USA som förlorade sina fingrar och fick dom ersatta med kospenar, kunde mjölka 5 liter om dan med dom.

Det jobbiga med operationen var ju att man såg hela tiden. Ögonlocken tejpades fast i en speciell operationsduk och tvingades på det sättet isär, inte kul när man har gråstarr. Kraftigt ljus rakt in i ögat är det värsta man kan få, det är mycket obehagligt, och precis ovanför mitt huvud satt ju operationslampan. Hade kunnat erkänt vad som helst om jag fått rätt frågor.

Den förhörsmetoden användes ju förut av polisen i gamla filmer. Gäller bara att fånga brottslingen som inte klarar den metoden, och det gör inte gråstarrs-busen länge. Så jaga buset med gråstarr.

Sen kom nästa lampa ännu närmare, professorns pannlampa, och instrumenten som började att peta på och i ögat. Det rörde sig både här och där, men det kändes inte någonting, inte ens när "dammsugaren" kom fram och skulle suga ut den gamla linsen. OK, när han skulle peta in den nya dubbelvikta linsen på 6 mm, som skulle in i det lilla hålet han jobbade i, på 2,5 mm, då spände det ordentligt så man fick skärpa sig för att ligga still, men det gjorde inte ont.
Linsen placerades på sin plats och lamporna ovanför mitt huvud ändrade skepnad och skärpa ju längre operationen pågick, för att sen bli riktigt klara när operationen var färdig, efter 20 minuter.
Jag leddes ut från operationsrummet av en värdinna och blev serverad en macka och en kopp te, satt där en kvart ungefär, och gav mig sedan ut på stan, gående mot hotellet.
Jag hade hamnat i en värld av rosa skimmer. Det nya ögat såg allt i rosa och hade lagt till två ljusa ringar runt alla lampor som lyste. Det var som att var döv och gå omkring i ett evigt fyrverkeri i rosa och magnesiumvitt.
Så nu vet man hur det är när man ser allt i rosa, det ska man visst göra när man är i en viss sinnesstämning, så där har  man nog varit nån gång, men nu blev det mer påtagligt.
Men det oootroliga är att man kunde läsa med ögat efter en halvtimma om än i den kvinnliga färgen.
Var det kanske den feminina sidan som visade sig? Vem vet.
En sak som jag var lite orolig för var hemkomsten, jag har ju haft gråstarr under ca 30 år, och hur skulle jag reagera när jag fick se min fru igen, på riktigt, som jag gifte mig med för drygt 9 år sen. Skulle jag känna igen henne på stationen? Skulle jag få mitt livs chock?
Eftersom jag inte var helt säker på det så blev det så att jag gick till hennes jobb istället, och chansade på att jag skulle ge rätt person kramen. För Dig som undrar, så gick det bra, jag kramade rätt, tyckte jag i alla fall. Om jag däremot valde rätt när jag gifte mig, det kan Du fundera på, men jag säger som Bonden Anders, som söker fru, på TV, här i Dala-Husby, jag är nöjd, supernöjd.
Den rosa sidan försvann efter tre-fyra dagar ungefär, så det blev ett kort liv som fjolla, om man nu får säga så. 
Var på återbesök för några dagar sedan och fick konstaterat att jag i stort sett har fått tillbaka fullsyn på höger, och att allt har läkt som det ska.
Idag var jag ute och gick med Frazze på våran vanliga morgonpromenad, minus 7 grader och jag struntade i att ta på mig glasögonen. Du vet säkert hur det är när det är kallt, stelfrusen näsa där glasögonen hängt och total gråstarr på glasen när man kommer in. Att nu kunna vara utan är en frihetskänsla, kanske inte att bara kunna vara utan hjälpglas, utan att man kan se allt klart.
I alla fall med ögat.
Oootroligt.

Ja, eller hur??
Nu är det dags igen, trängsel i butiker och även i mitt huve´. Klappar hit och klappar dit. Vem ska ha vad och för hur mycket. Familjen blir större, barnen har växt upp och skaffat sig en respektive, som också måste få vara med och dela på kakan. Frågor hopar sig och Dagen N, närmar sig.
Mera hjärnskrynkel och stressen ökar, tio dagar till N-dagen, nio, åtta, sju och så fortsätter det, tiden blir bara mer och mer knapp.
"Vad önskar Du Dig i julklapp?" blir ofta frågan denna tid, och svaret blir lika ofta
"Vet inte riktigt, vad vill Du själv ha?"
På frågan får man inget svar, utan en fråga tillbaka, som man inte heller kan ge något svar på.
"Vi hörs av när vi tänkt klart, hej då".
Problemet är att när man talat med 10 släktingar och vänner, så har det ju inte  minskat, utan snarare fördubblats, för nu ska man ju komma på vad man själv vill ha, också.
PANIK.
N-dagen kommer bara närmare och närmare.
När nu den hemska dagen är imorgon och jag fortfarande inte kommit någon vart med julklappstankarna, då vill man bara lägga ner julen.
Nu undrar Du säkert vad N-dagen är. Jo det är den dagen när man måste ha alla svar inför julen, då man ska träffa Nizzen och ge honom de sista tipsen. Man ska tala om vilka som varit snälla och vem eller vilka som varit mindre snälla. Nizzen han tittar alltid frågande på mig när jag inte kan få ur mig någon önskan eller klapp till mina kära, och säger.
"Varför stressa och jaga till julen, det blir en jul ändå, och jag vet redan allt, lämna dessa problem till mig bara. Jag vet vad Du vill ha, Din käras, Dina barns och vänners önskningar. Gå nu tillbaka och njut, ta det lugnt så skall Du se att allt ordnar sig till det bästa".
Jag gör förstås som Nizzen säger och det är ju faktiskt sant, jag har alltid varit nöjd med min jul, hur den än sett ut.
Har inte Du??
Så ta det lugnt och tänk på Nizzens ord:
"Det blir alltid JUL ändå".

Ja åker man ner till den "stora staden" så vet man att det händer alltid något som hamnar i ett litet fack i bakhuvet. Så även denna gång, som hände för några år sedan, när vi var nere och tömde min mors lägenhet. Vi passade på att ligga på hotell mellan lördan och söndan, vi ville ju passa på att göra Stockholm by night, också.
Strapatserna började faktiskt redan hemma, med att bilen gick sönder, det visade sig att ett motorfäste hade gått av. Vi fick låna en gammal AUDI av en kompis och den gick ju, men inte mycket mer, och den funkade inte som flyttbil. Så det blev att hyra en flyttbil på OK. Tänk att det alltid ska hända saker när det inte får.
Vi hamnade i Stockholm och efter väl slutfört arbete så blev det raska steg till tunnelbanan, där förstås stationen var stängd, så man bussades till stationen innan, för att därifrån ta sig in till centrum.
Mat var prioritet 1, men var, det är faktiskt alltid frågan. Gamla Stan har några läckra restauranger, men där var priserna alldeles för höga, men så är det väl efter Västerlånggatan, en enkel middag kostade då från 250 och uppåt, utan dricka. Vi gick vidare och hamnade lite senare på Engelen, där jag beställde Hasses plankade stek och Ann tog in en kycklingrätt. Priset då?? två rätter till priset av en om man jämför med de förra restaurangerna. När vi satt där och åt så kom det in en kille, ca 30 år, som talade ganska högt, ville väl att alla skulle höra att han var av "fin börd". Frågade den stackars servitrisen om en det ena en det andra. Sen när han inte fick de svar han ville så skulle han ha in kocken för att diskutera vilken typ av oxfilérätt han skulle välja. Kocken kom inte. Efter en kvarts tjafsande så kom han väl till skott i alla fall, men då kom nästa problem, vinet. Skulle man stå pall för en hel flaska själv, och i så fall, vilken.
Inkastaren gick av en händelse förbi, hade troligen sett dilemmat, och lade sig i samtalet.
"Är det något problem här?" frågade han, och vinfrågan ställdes till honom istället.
"Ta det där vinet, och orkar Du inte med hela, så ta med flaskan hem", sen gick han, för att kasta in lite fler gäster, och beställningen var gjord. Hur ätandet, konversationen med sig själv och det slutliga betalandet slutade, fick vi aldrig reda på, eftersom vi nästan var "färdigätna". 
Sådant folk finns det.
Efter maten blev det en kort promenad i Gamla Stan och dess vackra prång för att sedan styra kosan ner mot skeppsbrokajen och Gamla Stans Bryggeri. Men bara för att flanera på kajen och titta på allt innefolk, och på båtarna. Nedanför slottet ligger en fin ångbåt, på kajen står en person och talar med en annan på båten.
"Titta lite på dom där, är det inte lite kille över tjejen på kajen", sa jag till Ann.
"Näe, det kan det väl inte vara, vi sätter oss där så jag får se" svarade hon.
Sen var det en som tappade både ögonen och hakan, när hon fick se att det verkligen var så. Hon/han på kajen var klädd i en kort åtsmitande kjol och en blus som var rejält uppstoppad, och så högklackat, förstås. Personen på däck var lite vackrare och hade inte så överdrivna former, men visst var det också en "hennom". Vi slet oss, om än det var lite svårt, intressanta människor det där, att titta på.
Sådant folk finns det.
Sen gick vi mot Kungsan, över strömbron, där folk stod och fiskade, för så gör man i den här staden. Kungsträdgården var full av liv, öltält, lotteri-, glass- och spelstånd mm massor med folk som åt och drack och hade trevligt. Vi såg en liten affisch där det stod hålltider för scenen, och vi hade tur, för om tio minuter så skulle Mix-megapolbandet spela, så vi gick till ett öltält och tog oss varsin alkoholhaltig dryck, intog ett par bra ståplatser och inväntade att bli underhållna. Bandet som spelade visade sig vara ett kanonbra coverband, som spelade allt från nutid till dåtid, ja åtminstone 60-tal. Under tiden som vi stod där och njöt, så kom det en kille, ca 30 år, där huvudet växt igenom håret, och ställde sig snett framför oss. Han fick efter en stund span på en utländsk tjej som stod på vår andra sida och pratade med sin pojkvän. Vår flintskallige vän ställde sig intill dom och stirrade en bra stund på tjejen som log lite tillbaka. Sen kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till paret, lutade sig mot tjejen och viskade något i hennes öra. Sen dröjde det inte länge förrän det utländska paret gick därifrån och lämnade den farmfusiga kvar. Synd att inte mina paraboler var påslagna, för det hade varit kul att höra den viskningen. Han stod i alla fall kvar en stund och lyssnade på musiken men verkade rätt orolig, gick tillbaka till sin plats, och, putsade skorna. Spott i näven och smörj över skon, och tvi vale och över den andra skon, dammet var borta och skorna svarta igen. Otroligt, vem visste att det var så enkelt.
Sådant folk finns det.
Underhållningen slutade och vi traskade iväg genom kvällsvimlet och tog t-banan tillbaka till hotellet igen, vi skulle ju upp någotsånär, för att städa ur lägenheten, det var ju det som var meningen med resan.
På tunnelbanan brukar man kunna se alla möjliga människor och skapelser, så även denna gång. På en soffa för sig själv satt en liten dam, någonstanns runt de 70, klädd i en otroligt söt prinsessklänning med ett litet sött diadem på huvudet. Det var precis som hon var tagen ur sagornas värld. Det kanske var så.
Sådant folk finns det.
Frukost efter en skön natts sömn, en stor och härlig buffé med allt som man kan önska sig. Jag plockade åt mig en tallrik som fylldes på med suryoghurt, för det tycker jag om, cornflakes och jordgubbssylt. Nu var det så att skedarna var slut och så även i sylten, så jag gick och sa till om fler skedar. Medan jag väntade så kom en dam fram som också ville ha sylt, tittade sig omkring bland sylterna och frukterna, tog skeden i katrinplommonen och stoppade den rätt in i sin mun, tog ut den och körde ner den i jordgubbssylten. Hon tog för sig av sylten och när hon var klar tryckte hon tillbaka skeden långt ner till skaftet, i samma jordgubbssylt, för där skulle den vara, hädanefter.
Tänk hur folk kan vara.
Sen har jag bara en lite sak som hände vår hundvakt i förra veckan. Hon var ute på eftermiddan och gick med Frazze i lugnan ro, när hon på långt håll ser en person som betedde sig lite mystiskt, och spände ögonen i dom.  När han kom närmare så började han vara otrevlig och hotfull, skrek och domderade. Frazze som nu är 9 månader på strax över 40 kilo, och en ganska morsk herre, upplever situationen som rätt obehaglig, och eftersom han älskar sin "extramatte"  ser han till på sitt vis att skydda henne. Han gör ett kort utfall mot personen och ger honom en "liten" utskällning. Ställer sig sedan snett framför "mattes" vänstersida och visade med kroppsspråket, att "Du har skitit i det blå skåpet, dra". Mannen blev så rädd att han tystnade och extramatten tog till orda, stärkt av Frazzes sturska ingrepp. En kort ordväxling följde, men utan några fler inlägg från Frazze. Sen fortsatte promenaden som om inget hade hänt. Vad som hänt om inte Frazze skulle varit med, kan man bara spekulera i, troligen hade hon inte varit på den platsen då, men situationen var klart obehaglig.
Sådant folk finns, tyvärr.

Sköt om Er och bjud på Er själva.
Utan sådana personer hade dom här raderna inte blivit till.
Så tack Ni okända.
Tord