En knäckebagare här bor ...............
Knäckebagare eller gräddare är det väl egentligen som jag ska bli. Fick erbjudande för ett par veckor sedan att börja som gräddare, där jag jobbade förut, blev ju uppsagd samma vecka som jag hade semester i Åre. Självklart så tackade jag ja, för bättre har jag nog inte trivts på något jobb, och vilken kamratskap.
Började i tisdags klockan 05.00 med utbildning 4 timmar och har jobbat samma tider onsdag och torsdag. Ja jobbat och jobbat, har försökt att lära mig att lägga in knäckekakorna som bara är en sladdrig deg, i ugnen som är vedeldad. Den har plats för 12 kakor som ska skickas runt i ugnen så att dom blir jämnt gräddade, för att slutligen skickas ut och hängas upp på en ställning bredvid mig.
Hur har det då gått??
Vissa kakor, faktiskt ganska många blev riktigt bra medan andra inte ens en mor kunde älska. Kakorna har gått sönder, vikt sig ramlat av "brödspaden" och ner bland veden och blivit riktigt brända mm mm. Lyckades med det omöjliga att göra en "knäckepita" och det lyfte verkligen stämningen i "bagarstugan".
Ska man inte vika Vika Bröd??
Hur som helst så är det roligt och man behöver inte frysa, för det är riktigt varmt och gott framför ugnarna.
Dom som jobbat där några år har en skicklighet som jag inte tror kommer att infinna sig hos mig. En hastighet vid inläggning i ugnen som är mer än dubbelt så snabb som mina, rena löpande bandet, men det kommer säger dom.
Det går ju mycket snabbare nu efter tre halvdagar, nu lyckas jag ju ha 12 kakor inne samtidigt, plocka ut och fylla på både nya kakor och ved utan att bränna vid alltför många.
Nästa vecka blir det tisdag och onsdag med utbildning, sen ska jag visst få en egen ugn som ska skötas.
Skrämmande tycker jag, och samtidigt spännande.
På tal om värme så lyckades jag med en annan sak i söndags. Vi var ute på tomten och eldade grenar och ris i en tunna.
Jag stod bredvid tunnan som jag alltid brukar göra och klippte ner kvistar i tunnan, det brann så gott och sprakade.
Plötsligt så kände jag att det gjorde hiskligt ont i båda knäna och låren. Första tanken var att jag brann, jag gnuggade och slog på byxorna medan jag skrek inombords. Sprang in och såg att jag hade ett par fläckar där skinnet släppt på, så det blev en kvart i duschen med kallvatten över dom skadade benen. Det gick ganska bra men man ser ju inte vacker ut. I och för sig så gjorde jag ju inte det innan heller, och Matz, min äldste sa att det är på ärren man ser att man haft ett liv.
Tur att jag har lite sådana då, yxhugg och vad det nu är.
Det som inte var så bra, var att Frazze fick ett "flög" igår kväll och satsade allt han hade på en fluga som flög ovanför soffan, landade med ena tassen på mitt onda knä och fläkte bort det som var en fin blåsa strax ovanför knäet och så även med det som läkt på knäet. Gissa om jag skrek, det var riktigt obehagligt.
Jag vill ha köttet rött, men inte mitt eget, tack.
Men nu har jag bandage på, så att jag ska klara av Frazzes kommande kullerbyttor.
Fortsättning följer...................
Ha e
Började i tisdags klockan 05.00 med utbildning 4 timmar och har jobbat samma tider onsdag och torsdag. Ja jobbat och jobbat, har försökt att lära mig att lägga in knäckekakorna som bara är en sladdrig deg, i ugnen som är vedeldad. Den har plats för 12 kakor som ska skickas runt i ugnen så att dom blir jämnt gräddade, för att slutligen skickas ut och hängas upp på en ställning bredvid mig.
Hur har det då gått??
Vissa kakor, faktiskt ganska många blev riktigt bra medan andra inte ens en mor kunde älska. Kakorna har gått sönder, vikt sig ramlat av "brödspaden" och ner bland veden och blivit riktigt brända mm mm. Lyckades med det omöjliga att göra en "knäckepita" och det lyfte verkligen stämningen i "bagarstugan".
Ska man inte vika Vika Bröd??
Hur som helst så är det roligt och man behöver inte frysa, för det är riktigt varmt och gott framför ugnarna.
Dom som jobbat där några år har en skicklighet som jag inte tror kommer att infinna sig hos mig. En hastighet vid inläggning i ugnen som är mer än dubbelt så snabb som mina, rena löpande bandet, men det kommer säger dom.
Det går ju mycket snabbare nu efter tre halvdagar, nu lyckas jag ju ha 12 kakor inne samtidigt, plocka ut och fylla på både nya kakor och ved utan att bränna vid alltför många.
Nästa vecka blir det tisdag och onsdag med utbildning, sen ska jag visst få en egen ugn som ska skötas.
Skrämmande tycker jag, och samtidigt spännande.
På tal om värme så lyckades jag med en annan sak i söndags. Vi var ute på tomten och eldade grenar och ris i en tunna.
Jag stod bredvid tunnan som jag alltid brukar göra och klippte ner kvistar i tunnan, det brann så gott och sprakade.
Plötsligt så kände jag att det gjorde hiskligt ont i båda knäna och låren. Första tanken var att jag brann, jag gnuggade och slog på byxorna medan jag skrek inombords. Sprang in och såg att jag hade ett par fläckar där skinnet släppt på, så det blev en kvart i duschen med kallvatten över dom skadade benen. Det gick ganska bra men man ser ju inte vacker ut. I och för sig så gjorde jag ju inte det innan heller, och Matz, min äldste sa att det är på ärren man ser att man haft ett liv.
Tur att jag har lite sådana då, yxhugg och vad det nu är.
Det som inte var så bra, var att Frazze fick ett "flög" igår kväll och satsade allt han hade på en fluga som flög ovanför soffan, landade med ena tassen på mitt onda knä och fläkte bort det som var en fin blåsa strax ovanför knäet och så även med det som läkt på knäet. Gissa om jag skrek, det var riktigt obehagligt.
Jag vill ha köttet rött, men inte mitt eget, tack.
Men nu har jag bandage på, så att jag ska klara av Frazzes kommande kullerbyttor.
Fortsättning följer...................
Ha e
Besvikelse
Då var det dags igen. För en och en halv vecka sedan så ringde en person från landet och sa att jag hade haft inbrott.
Förrådet var uppbrutet och på huset stod två fönster på vid gavel. Det var bara att sätta sig i bilen och dra iväg.
Jag kommer ihåg förra året då en knarkare hade gått bärsärkargång med yxa på allt, dörrar, fönster, förråd, ja allt som gick att slå på och bryta upp. I huset var allt utrivet och kastat över golvet, lådor, skåp och glassplitter från sönderslagna fönster. Vid ett sådant tillfälle får man bara nog, och vill ge upp.
Tankarna i bilen for iväg och man väntade sig att det skulle se ut så igen, eller som någon annan gång som man åkt upp i samma ärende. Man blandar och ger, ju närmare man kom desto högre blev pulsen. Kommer man att möta någon buse eller ..................? Förra året tog polisen dom men på eftermiddan var dom släppta och på plats igen, när jag kom dit. Tur att man har Frazze med sig, med honom vid sin sida så känner man sig rätt trygg. Det är ju inte så många som ger sig på någon med en stor rottweiler, i första taget.
Ledsen, besviken, förbannad och fruktansvärt upprörd svänger jag in på gården.
Magnus som ringde hade fixat portarna på förrådet så att det såg stängt ut och tryckt till fönstren så det också var bra.
När jag gick runt såg att alla hänglås utom det på vedboden var uppbrutna, brytmärken på dörrar och fönster, men ingenting stulet så när som på två bensindunkar, med bensin i. Så nu finns inte något sådant på plats heller i fortsättningen. För det går inte att ha något av värde kvar, och något sådant finns ju inte heller förresten, för det som en gång var av värde, har ju blivit stulet vid dom tidigare inbrotten.
Grannens två förråd var uppbrutna också, så det var bara att fixa dom och sen på sitt eget, för att sen vända kosan hemåt igen. (till nästa gång).
Tänk att folk inte kan låta bli sånt som är någon annans, utan man måste sno och förstöra. Man kan ju bara hoppas att dom råkar ut för något liknande själva en vacker dag.
Sen måste jag säga att jag blir så jäkla glad när det är någon som bryr sig, för alla som håller ett vakande öga över stället gör att man slipper undra när man åker upp.
Är det helt eller hur ser det ut den här gången?
Men till Dig Magnus, som ringde.
TACK SOM FAAN, vi ses.
Tord
Förrådet var uppbrutet och på huset stod två fönster på vid gavel. Det var bara att sätta sig i bilen och dra iväg.
Jag kommer ihåg förra året då en knarkare hade gått bärsärkargång med yxa på allt, dörrar, fönster, förråd, ja allt som gick att slå på och bryta upp. I huset var allt utrivet och kastat över golvet, lådor, skåp och glassplitter från sönderslagna fönster. Vid ett sådant tillfälle får man bara nog, och vill ge upp.
Tankarna i bilen for iväg och man väntade sig att det skulle se ut så igen, eller som någon annan gång som man åkt upp i samma ärende. Man blandar och ger, ju närmare man kom desto högre blev pulsen. Kommer man att möta någon buse eller ..................? Förra året tog polisen dom men på eftermiddan var dom släppta och på plats igen, när jag kom dit. Tur att man har Frazze med sig, med honom vid sin sida så känner man sig rätt trygg. Det är ju inte så många som ger sig på någon med en stor rottweiler, i första taget.
Ledsen, besviken, förbannad och fruktansvärt upprörd svänger jag in på gården.
Magnus som ringde hade fixat portarna på förrådet så att det såg stängt ut och tryckt till fönstren så det också var bra.
När jag gick runt såg att alla hänglås utom det på vedboden var uppbrutna, brytmärken på dörrar och fönster, men ingenting stulet så när som på två bensindunkar, med bensin i. Så nu finns inte något sådant på plats heller i fortsättningen. För det går inte att ha något av värde kvar, och något sådant finns ju inte heller förresten, för det som en gång var av värde, har ju blivit stulet vid dom tidigare inbrotten.
Grannens två förråd var uppbrutna också, så det var bara att fixa dom och sen på sitt eget, för att sen vända kosan hemåt igen. (till nästa gång).
Tänk att folk inte kan låta bli sånt som är någon annans, utan man måste sno och förstöra. Man kan ju bara hoppas att dom råkar ut för något liknande själva en vacker dag.
Sen måste jag säga att jag blir så jäkla glad när det är någon som bryr sig, för alla som håller ett vakande öga över stället gör att man slipper undra när man åker upp.
Är det helt eller hur ser det ut den här gången?
Men till Dig Magnus, som ringde.
TACK SOM FAAN, vi ses.
Tord
Vad skönt att det har regnat "lite"
Skönt och skönt, men det har ju sina fördelar, när man som jag älskar svamp. Nu poppar dom äntligen upp igen, mina älskade "höstissar", vilket gör att jag bara måste kasta in ett recept som jag läste idag. Det lät så smaskigt så till helgen blir det mera svampplock bara för att testa om man kan laga lika gott som det verkar.
Annars så har man väl fått nog av regn i år. Inte många solglimtar under semestern och helgerna har på något sätt lyckats regna bort. Om inte annat så har man åkt iväg till något ställe där det regnat, och då har det varit hur fint som helst, hemma.
Gräset skulle ha klippts för tre veckor sedan, men jag har ju en sån där uppsamlare som sätter igen så fort gräset är blött, och det är inte roligt. Man kör tre meter och så är det fullt i röret, tar loss och rensar, kör tre meter igen sliter av röret och rensar, ja Du förstår. Gröna fingrar är bara förnamnet, en annan är grön ända till armhålan innan man är klar med klippningen och till på köpet så har man blivit av med lite svära, också, det är väl enda fördelen med den klippningen.
Ja fy faan för regnväder, va det inte det jag sa från början??
Här kommer receptet som är hämtat ur boken "Pajer" av Caroline Hofberg (Natur och Kultur).
Annars så har man väl fått nog av regn i år. Inte många solglimtar under semestern och helgerna har på något sätt lyckats regna bort. Om inte annat så har man åkt iväg till något ställe där det regnat, och då har det varit hur fint som helst, hemma.
Gräset skulle ha klippts för tre veckor sedan, men jag har ju en sån där uppsamlare som sätter igen så fort gräset är blött, och det är inte roligt. Man kör tre meter och så är det fullt i röret, tar loss och rensar, kör tre meter igen sliter av röret och rensar, ja Du förstår. Gröna fingrar är bara förnamnet, en annan är grön ända till armhålan innan man är klar med klippningen och till på köpet så har man blivit av med lite svära, också, det är väl enda fördelen med den klippningen.
Ja fy faan för regnväder, va det inte det jag sa från början??
Här kommer receptet som är hämtat ur boken "Pajer" av Caroline Hofberg (Natur och Kultur).
Kantarellpaj med camembert
Du behöver:
PAJDEG:
3 dl vetemjöl
2 krm salt
150 g smör, kylskåpskallt
1-2 msk iskallt vatten
FYLLNING:
1 liter kantareller, rensade
1 gul lök, skalad och hackad
Smör till stekning
175 g camembert eller brieost
3 ägg
1 dl mjölk
1 dl grädde
0,5 tsk salt
1 krm nymalen peppar
Gör så här:
1. Häll mjöl och salt i matberedarens skål. Tillsätt det kalla smöret i små kuber. Mixa snabbt ihop till en smulig massa, eller använd fingertopparna.
2. Tillsätt vattnet och mixa snabbt ihop till en degboll. Låt degen vila i kylen i en plastpåse cirka 1 timme, då går det lättare att kavla eller trycka ut degen i formen och den färdiga pajen blir sprödare.
3. Kavla eller tryck ut degen i en osmord pajform, gärna med löstagbar kant, som mäter 24-26 centimeter i diameter. Nagga pajbottnen med en gaffel. Ställ in formen 30 minuter i kylen eller 10 minuter i frysen. Då halkar degen inte lika lätt ner i formen under gräddningen.
4. Sätt ugnen på 200 grader. Förgrädda pajskalet i mitten av ugnen 10-12 minuter.
5. Skär svampen i mindre bitar. Fräs i smör tillsammans med lökhacket tills vätskan kokat in. Låt det svalna.
6. Fördela röran i det förgräddade pajskalet. Skär osten i centimetertjocka skivor och fördela över svampen.
7. Vispa ihop ägg, mjölk, grädde, salt och peppar. Häll äggstanningen över svampen och osten.
8. Grädda pajen i mitten av ugnen tills fyllningen stannat och pajen har fin färg, cirka 40 minuter.
Ha e
Tord
